Masugn

Svanstein/Karanäs masugn

UTDRAG UR TORNEDALICA NUMMER 5:

Johan Portins beskrivning över övertorneå socken uti Västerbottens Hövdingedöme.

Sid. 163:

Om inrättningar, bruk, gruvor, malm och fossile anledningar, sågverk m.m.

Kapitlet inleds med en redogörelse för bonden Lars Larssons upptäckt 1640 av järnmalm omkring Junosundo och Torneborgarnas inmutning redan 1644.

Dessa överlät gruvorna 1646 och 1648 till stockholmsborgaren Arendt Grape från Lybeck. Denna förbrukade snabbt sin förmögenhet och bruket övergick till stockholmsborgarna Momma. Nya bruksprivilegier utfästes av drottning Christina med underskrift av Erik Flemming och Christer Bonde.

Bland noteringarna framgår att de nya ägarna förpliktades att bygga en kyrka och anställa en präst vid bruket.

Brukspatron A Steinholtz fick år 1754 tillstånd att flytta en hammare med två härdar till Turtola. Skogsbristen blev betungande omkring Kengisbruket.

KARANÄS

Hammarverket var beläget på Potkaniemi vid sjön Kuitasjärvis utlopp genom bäcken Kuittasjoki. Den ena härden flyttades dock med benäget tillstånd 1790

Till Uhrfors bruk i Ovansjö socken.

KARANÄS

Den 10 augusti 1797 fick brukspatron Christiernin privilegium på att inrätta en masugn vid Karanäs med 20 års frihet från och med 1798. En häftig flodvåg flyttade huvudfåran och bruket måste flyttas till ett annat läge vilket medförde att privilegierna skulle räknas från och med 1804.

1804 flyttades Bäljorna från Junosuando till Karanäs varvid all tillverkning i Junosuandoverken upphörde helt. Verket drivs av kamrer Wogts.

Steinholtz upptäckte järnmalm i finska Kolari och hade för avsikt att inrätta en masugn därstädes, vilket dock ej blev fallet. I stället forslades malmen som blandningsmalm till Karanäs (Karhojuppuka Masugn). Karhujupukka Gruva låg vid ett berg på Tengeliö kring Pässalombolo, Miekojärvi m.fl. där Christiernin erhållit privilegium 1798. Han fick också tillstånd att anlägga en masugn vid Karanäs fors, belägen mitt emellan Vähä Vietonen och Miekojärvi och till kolning använda skogarna i omgivningen. Pengarna tog dock slut och C.sålde anläggningen till brukspatron Olof Ekström för 400 riksdalen år 1804, som verkställde uppbyggnaden av masugnen och sommaren 1805 verkställdes ett första försök med resultatet 60 skålpund tackjärn. Man blandade härvid malmen från J. Med sjö- och myrmalm från närbelägna sjöar och myrar. Då malmen vid J. inte utföll till belåtenhet, lät Ekström vintern 1806 med lejda renar forsla malm från fyndigheten Råva vid Niesajoki i Kolari genaste vägen till Karanäs. Under sommaren verkställdes blåsningen, som kunde ha förlupit med fördelaktigt resultat OM inte själva masugnen brustit! 40 - 50 skålpund nästan odugligt tackjärn blev resultatet av blåsningen.

Till yttermera visso hör därefter att flera av verkets kolmilor brann upp genom vådeld sommaren 1806.

Masugnen hade varit mycket fördelaktig för bland annat hammarverket i Svanstein. Låga kostnader för transporterna till det bara 2 mil borta belägna verket genom bland annat ett finmaskigt nät av floder och bäckar sommartid och längs den 2 mil långa väg som uppfördes. Planer fanns också att inrätta ett hammar- och manufakturverk vid Karanäs. Dock förefaller det som att prospekteringen vid Kahojupukka och senare även Puolama inte utfördes då det visat sig att masugnen inte skulle hålla för kraftigare blåsning än det som krävdes för att smälta sjömalmen. I december 1807 avstannade verksamheten och Jonas Ekström transporterades till Svanstein.

Brukspatronerna hade dock förbrukat sina förmögenheter och 1808 blev patronerna Ekström och Ostermark tvungna att avstå från ägorätten. 1814 utlystes Kengisverken på auktioner i Stockholm. Inga köpare anmäldes sig dock och Karanäs omnämndes inte då verket ju numera låg inom det ryska storfurstendömets gränser

Här tar sagan om Karanäs slut för svenskt vidkommande.

FINNS DET NÅGON FORTSÄTTNING UNDER RYSSTIDEN ELLER PÅ SENARE TID I FINSK REGI ???