Kengis bruk

Kort om Kengis Bruk:

1642 påträffade lappen Lars Larsson järnmalm i Masugnsbyn. Några borgare fick tillstånd att bryta malmen men hade inte kapital nog (känns frågeställningen igen ?)

1646 återsändes mutsedeln med orden:" med flitig begäran att bliva från samma bruk förskonte"

Arendt Grape (från Lubeck inflyttad köpman till Stockholm). Han flyttade upp till Kengis och inhöstade samma privilegier, som Torneköpmännen hade fått:

"10-års skattefrihet, uppbördsarrendet för hela Övertorneå socken och rätten att

utnyttja marker och vatten på två mils omkrets kring Kengis."

I Kengis uppfördes en damm och en ståndjärnshammare med två härdar. Hit forslades tackjärn från masugnen i M.

1649 den första provsmältningen i Kengis.

1652 var AG:s pengar slut. Han var då skyldig kronan: 13 000 daler i kopparmynt och hotades av konkurs. Bergskollegium gillade inte konkursförslaget och lyckades ragga upp bröderna Momma från Amsterdam. Bröderna övertog 2/3 av företaget och AG fick en period kvarstå som platschet. Redan på den här tiden fick statens gynnare en bonus: AG blev kronobefallningsman och senare lappfogde.

Storhetstid för bruket inleddes med Mommabrödernas inträde som ägare och ledare.

Statens privilegier utökades till 20 år och handelstvånget upphävdes i Kengis. Bruket fick idka handel även med lokalbefolkningen. En specialmoms infördes med 200 daler kopparmynt i ersättning till borgerskapet i Torneå.

Ny masugn, herrgård, nya transportleder och bergsfolk och bruksarbetare började flytta norrut.

Inflyttningsområden: Bergslagen, Dalarna och Västmanland betående av svenskar, finnar, fransmän och valloner.

"Se oli Mommaan aikasta!!! (Det var på Mommas tid." blev ett allmännt talesätt då man ville relatera till förhållandena på den goda tiden. Speciellt efter att ha förvärvat rättigheterna till både järn och kopparfyndigheterna i Svappavaara.

Under 1660-talet utvecklades en intensiv järn- och kopparhantering.

1670-talet fick de kronans tillstånd att tillverka kopparmynt. En tiodalerskopparplåt kunder varvid väga 20 kg!!

Framgång blev det därvid för hela bygden. Stora intäkter gav pengar även till uppförande av bostäder, jordbruket expanderade och präst och skolmästare anställdes för att "…. fostra allmogen och dess barn i herrans tukt och förmaning."

1669 adlades bröderna för sina vildmarksinsatser och antog därvid namnet Reenstjierna.

Bara 10 år senare börjar dock brukets nedgång.

Råvaran sinade och kostnaderna för brytning och transporter ökade dramatiskt. Kopparhalten var inte den förmodade och brytningen något av ett lotteri.

1672 utbröt kring mellan Frankrike och Holland och påverkade även Kengisbruket då sjötransporterna till stor del utfördes av holländare. Dessutom hade bröderna spekulerat i andra bruk i andra delar av Sverige med dälig utdelning försämrade brukets betalningsförmåga. Trots nya generösa krediter självdog verksamheten 1686.  Jacob hade redan dött 1678 och brodern Abraham dog 1690 totalt utblottad. Mest led dock de tidigare så burgna arbetarna och fick nu lida p. g. a. arbetslöshet och hånades för detta av den tornedalska bondebefolkningen som "brukssvältingar".

Det industriella centrat som bröderna hade planerat med Torneälven som ekonomisk pulsåder i likhet med de stora floderna i cenrala Europa. Många försök gjordes dock att locka upp nya kapitalstarka "företagare".

1699 övertog Västerbottens Bergslag privilegier och driften vid verken. En ny masugn uppfördes dessutom i Tornefors av de nya ägarna och en kortvarig uppgångsperiod inleddes.

Mellan 1715-17 härjade ryska trupper i Tornedalen (Karl XII:s tändiga krigande !)

Kengis hammare brändes och befolkningen flydde - verksamheten avtog på nytt.

En brokig period i brukets historia inleddes med uppgångar och förfall.

1721 fick vi äntligen fred och Kengis/Torneverken intresserade på nytt.

Västerbottensmännen fick förnyat förtroende med privilegier i 20 år.Nya verksbyggnader och bostäder uppfördes men ingen större verksamhet uppnåddes enligt landshövdingen Gyllengrip rapporterade efter sin inspektionsresa 1736. Inspektionsresan utsträcktes till Kiruna (Jukkasjärvi) där samen Amund Amundsson Mangi avslöjade sin järnmalmsfyndighet mot skattefrihet och 100 riksdaler silvermynt.

1737 övertogs ledningen av bruket av Abraham Steinholtz mot 20 frihetsår samt stora övriga "bonusar". Bland annat blev allmogen i Övertorneå, Nedertorneå och Kalix socknar tvungna att leverera sitt kronotionde av spannmål till Kengis och Meldersteins bruk. Trots intensivt mostånd av bönderna i socknarna infördes 1752 en lag om att denna förmånsrätt varken kunde tas bort eller ändras.

1746 blev Abraham ensamägare till bruket och uppförde en masugn i Palokorva i Tornefors. Kniphammaren i Kengis återuppfördes och tillverdade spikar, yxor och tråd.

1752 uppfördes ett nytt stångjärnsverk i Svanstein med en hammare och 2 härdar. Detta då skogstillgången tröt. Verket i Svanstein fungerad till början av 1800-talet.

Storhetstiden och storsatsningen ledde dock till kapitalbrist igen för bruket. Skulderna ökade och var i slutet av 1770-talet uppe i enorma 130 000 riksdaler.  1781 dog Abraham och familjen avvecklar verksamheten.

Hädanefter skiftade bruket ofta ägare. I början av 1800-talet lades masugnarna ned men återupptogs 1820 och en tid framöver.

1840 brann bruket igen men stångjärnshammaren räddades och "hamrade" ytterligare en tid.

1879 ödelades bruket igen av en brand. Innan detta pågick dock en mindre tillverkning av stånd- och ämnesjärn och exporterade exempelvis liar, högafflar, båtspik, spadar, hästskor, hästskosömmar, slädskojärn m.fl. järnprodukter. 1879 bar dock brukets saga all.

När skogarna började glesna kring Kengis bruk, flyttade brukets ägare Abraham Steinholtz en hammare till Turtola. Hammaren placerades på norra sidan av Kuittasjoki, strax före dess utlopp till Torneälven. År 1750 klagade allmogen i Torne socken över flyttningen men Bergskollegiet tog ingen notis om det utan utfärdade privilegiet den 12 augusti 1754 åt Svansteins bruk. Abraham Steinholtz var född 1710 och hade sedan 1738 skött Torneverken åt Bergslagets direktörer.

Torneverken bestod av masugnarna vid Junosuando och Tornefors samt två hamrar och fyra hästar vid Kengis. Steinholtz köpte andelarna och 1746 blev han ensam ägare till Torneverken. Han var gift med Sara Svanberg och paret gav bruket namnet Svanstein. Steinholtz var en driftig och duktig patron, men svårigheterna var många. Vägar fanns inga, utan allt skulle transporteras med båtar. Vattenvägen från Kengis till Torneå var 16 mil lång. Strömmen var strid och livsfarlig. Färden hindrades även av laxpator, inte mindre än 117 st. vid de häftigaste forsarna. Bara folket i byarna kände till strömmarna i forsarna. Många olyckor inträffade. Båtarna kunde frakta 5 skeppspund stångjärn på nedfärden (1 skeppspund =195, 5 kg) och 3 - 3, 5 tunnor spannmål uppför älven. Vinterlassen med häst tog bara 2 skeppspund järn men 3 - 4 tunnor spannmål. Allmogen var ovillig att utföra dessa tjänster åt bruket. De fick 3 riksdaler per skeppspund stångjärn och samma pris per tunna spannmål. Bönderna vägrade bistå bruket och fick böter. Lapparna körde järnmalmen med renar till Kengis. De vägrade att ta betalningen i sedlar eller järntackor, de ville ha silvermynt. Steinholtz hade ont om pengar. Malmen som utskeppades var inte av bästa kvalitet. Han kunde ej betala räntorna på lånet.

År 1772 begärde banken värdering av brukets egendomar, men det dröjde nio år tills värderingen verkställdes - eller efter Steinholtz död år 1781. De var många bruksägare som försökte driva Torneverken utan att lyckas. Bland dem var Olof Ekström född 1760. Han bodde i Kengis åren 1799-1809. Hans båda söner Jonas och Nils bosatte sig i Turtola senare. Svansteins järnbruk nedlades för alltid 1803. Kengis var också nedlagt mellan 1809-1820. De duktigaste yrkesmännen lämnade bygden. År 1819 utlystes Torneverken till försäljning. En köpare anmälde sig - 35-årige Jonas Ekström. Han bjöd 6500 kr. Auktionisten vågade inte klubba ned verken för den summan utan sammankallade kreditorerna. Året därpå fick Ekström köpa Torneverken för den blygsamma summan. Han bosatte sig i Kengis år 1820 och fortsatte med bruksrörelsen där samt drev åkerbruk och boskapsskötsel i Svanstein.